Det är så nu mera, jag litar inte på en jävel och kommer nog aldrig mer göra det.. Ni är fittor hela bunten

" Jag satte på mig masken och spelade ball, men efter snart ett år. Identitet iskall "

Jag kommer nog aldrig lära mig.. Och jag kommer nog aldrig förstå heller hur ofta jag än blir sårad att inget kommer bli som jag vill.. Aldrig någonsin kommer det bli som jag vill. Men dum som jag är så fortsätter jag att hoppas..

"I'll be wearing these scars. For everyone to see"

Den här dagen är nog mer värdelös än andra.. Bara tanken på att jag har bestämt själv att döda nåt som var bara mitt får mig att vilja gråta. Men det fanns nog ingen annan utväg med tanke på vad dom sa, att det var alldeles för litet.. Men det var nog det bästa även om det vore normalt stort, jag skulle aldrig klara det ändå, inte nu. Det finns så mycket jag verkligen vill säga till dig, men så fort jag säger något lackar du ur och skriker. Och jag har aldrig känt mig så fruktanvärt liten som när du och jag bråkar. Det känns som om jag blir stum och verkligen inte kan säga nåt, hur gärna jag än vill.. Jag vill så gärna att du ska se mig, jag kanske inte finns här för alltid. Jag kanske inte vill finnas föralltid. FUCK YOU "GUD"!!! "tack" för allt du gjort

Jadå, då sitter man hemma och plugga på körkortet, jag var mer erfaren än vad jag trodde.. Är man bäst så är man, inget man kan rå för ;) Har varit hos pappa idag efter sjukhuset, block somnade på soffan och vaknade vid 14.00 Klev upp och drack kaffe och ringde och surrade lite med Carro, sen gick jag till ica och mötte upp mamma. Köpte cola och pan pizza, så nu sitter man här. Och gruvar sig för tiden jag ska vara uppe på sjukhuset i morgon och på torsdag, kl: 08.00 Hur ska jag klara det? Jag som jämt är trött... På onsdag kommer hjärta hem också, känns som om det var evigheter sen jag såg han fast det var vid 4 i morse innan han åkte.. Mår faktiskt rätt hyfsat med tanke på omständigheterna, still going strong! Nej nu ska jag dricka upp mitt kaffe och fortsätta med körkortet så jag kan ta det någongång :)

Adjökeeeeeens....

Vill så gärna berätta för dig hur jag känner, men något sätter stopp.. Därför är jag så jävla feg och säger det här. Att ord kan faktiskt inte beskriva känslan jag känner varje gång du är nära, natten kanske inte slutade så bra. Men jag har aldrig uppskattat att du har hållt om mig så mycket och att du sa alla saker du sa.. Jag älskar dej hjärtat

Jag hatar mig själv för att jag alltid gör mig själv till en idiot och litar på folk. Det finns inget som kallas ärlighet längre, det är iallafall inget ord som jag någonsin kommer tro på. Jag har aldrig träffat en människa som kan få mig ledsen, arg och hata mig själv så jävla mycket på samma gång. Det är så att jag vill gräva ner mig själv och aldrig hittas. Aldrig mer finnas, aldrig mer lita på någon överhuvudtaget, aldrig sätta någon så nära hjärtat att man skulle kunna ge sitt liv bara för att se dom skratta. Det är slut med snällheten nu, eller ska man säga idiotin? Jag satsat starkt på idiotin, för jag har nog aldrig träffat en större idiot än mig själv som gör mig så jävla dum och går på samma nitlott varje gång och bara förlåter och hoppas att allt ska bli bättre. Medans jag bryter ner mig själv till den nivån som jag lovade mig själv att aldrig hamna på. Nu är jag den där ynkliga människan som jag annars brukade snacka skit om. Nu är det jag som är den dumma jäveln som aldrig verkar förstå. Jag kan nästan veta vad folk tror och tycker om mig.. Och jag kan nästan säga att dom har rätt när det gäller detta, det finns ingen större idiot än jag. Och jag har sjunkit så lågt att jag kan inte göra något åt det, jag låter mig själv förnedras hela tiden.. Det blir bara en slutsats; jag är inte värd att leva......

Ibland lixom hejdar sig tiden ett slag, och något alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer.

Jag önskar så mycket att det inte var så här, att jag inte kände såhär. Att allt kunde vara som jag vill att det ska vara, men som vanligt. Allt som har med mig att göra blir bara skit.. Jag satt precis och tänkte på allt, hur kan människor bara förändras eller försvinna? Kickelina, lillevän.. Jag hoppas du hittat det du sökte så länge. Att du har det bättre, är det någon som förtjänar det bästa så är det du. Jag hoppas nu att du sitter där uppe, och gottar dig med allt du någonsin önskat dig och skrattar åt alla fittor som gjort dig illa. Vill ändå inte förstå att du faktiskt är borta på riktigt, att du aldrig kommer tillbaka, att jag aldrig mer kommer se dig, och att jag aldrig mer kommer höra dig skratta.  Förevigt saknad, vila i frid prinsessan!

Från det ena till det andra, det gör mig så fruktanvärt förvirrad och ledsen.. Hur kan en människa som man tror sig känna så väl bara förändras på två sekunder och bli den främlingen man inte vet någonting om, varken identitet eller känslor. Att bete sig som om den inte känner en alls.. Hur kan det bara förändras på några korta sekunder? Jag förstår fan inte.. Det sliter mig i varsin del, jag är kluven.

Ingenting känns rätt, och varje andetag jag tar känns det som om jag ska bryta ihop. Känns inte alls som om jag har någonting kvar att kämpa för eller något att hålla fast vid. Allt känns så jävla olustigt och oärligt... Känner mig så förbannat maktlös, jag vet inte själv hur jag kan förnedra mig på det här sättet. Jag önskar bara att jag slutar andas, för jag orkar verkligen inge mer.. Det är nu jag har nått game over i mitt liv som numera är ett jävla spel, ett olustigt jävla spel.. Jag hatar det!