Då sitter man här, inte ens en gnutta sömnighet i kroppen. Kan inte sova alls.. Än så länge har jag musik och tankarna som sällskap, men det går rätt fort tills man tröttnar på det också. Det är sjukt hur ensamt det kan bli ibland. Kändes bra att prata med Tommy förut iallafall, och att man har en trogen svärmor som alltid finns... Om man tänker efter är jag faktiskt riktigt lyckligt lottad, även om det inte känns så ibland. Ibland vill man bara försvinna, samtidigt som man vill vara kvar. Känslan är obeskrivlig men värker så otroligt... Hur kan man känna sig ensamast i världen när man nästan har allt man behöver??? Förstår faktiskt inte.. Jäkla depression, när ska du lämna mig? Jag har fått nog av att må såhär nu, hur många nätter ska jag ligga och tänka på allt som har hänt förr och trycka ner mig själv? Jag kan inte låta bli att tänka, hur mycket jag än vill. Spelar ingen roll hur jag gör så dyker allt gammalt upp som gubben i lådan. Och det påminner mig hur jag mådde och mår, och då blir allt sämre. Nej, nu ska jag lyssna på lite mer musik. Tänka klart och sedan nana kudden, om munnen bara kunde sluta värka...

Går inte en dag utan att jag tänker på dig Christine, varför? ღ
En till prinsessa, tagen från vår jord. En till prinsessa till himlen hon drog.

Ohhh, ensamhet är inte min starka sida alls. Men vad gör man nu.. Sitter här och känner sig ensamast i världen, patetiskt nog. Att en människa kan göra så att det känns så, så fort han/hon går utan för dörren. Bara tanken att jag ska vara utan dig en vecka får mig att vilja skrika. Det har aldrig varit så, det är väl därför. Och jag kan säga, det känns inte bra alls :( Nej fy.. Och förövrigt så måste jag bara säga hur trött jag är på folk som inte kan sköta sig själv och skita i andra. Vad i helvete har ni med mitt liv att göra överhuvudtaget och känner ni mig? Sköt er själv, oroa mig inte över mitt liv bara för att ni själv saknar ett.

Dagens Snabba

Humör: Deprimerad

Utseende: Myskläder

Känsla: Ensam

Sugen på: Något roligt

Dagens måste: Inget

Dagens sämsta: Allt

Längtar efter: Sommaren

Saknar: Tommy, sjukt men sant

Dagens faktum: Sköt dig själv och skit i andra

Dagens låt: Sister Hazel - Your Winter

Skulle just nu kunna gå ut och misshandla någon till döds, har så förbannat ont :( Jag hatar tandläkarn, och jag hatar värktabletter som aldrig funkar. Sytt två stygn, och jag kan säga att jag sätter inte min fot där frivilligt igen. Jag hatar den där förbannade ödlan, som alltid ska göra illa en och dessutom säkert göra det med flit. Nej, piss och skit säger bara jag!

På fredag blir det utgång, och i morgon åker Tompy iväg. Känns inge kul alls det faktiskt.. Men det är väl så, uppoffringar finns det alltid. Även om det är massa tvivel inblandat. Sen dröjer det en vecka innan jag träffar han igen, och hur i helvete ska jag kunna sova? Jag får ångest av bara tanken.. Hatar verkligen ensamhet. Det är bara för att jag vet hur det slutar, det är då alla tankar kommer och sätter sig som en svartboll i strupen på mig och sedan exploderar den och jag tappar besinningen. Jag längtar inte, inte ett dugg

Ja, jag kan väl börja med att säga grattis till mig själv på min 18års dag *Tssss* Det finns fortfarande mycket tankar och funderande runt allt nu. Det finns fortfarande grejer som skaver hela tiden, och många frågetecken runt grejer, det finns mycket jag aldrig kommer glömma. Fast jag så gärna vill det, men jag kan inte. Det finns så mycket som egentligen inte passar in, men på något sätt så gör de det. Det är så svårt att förklara när man inte ens finner ord, förvirrande känsla. bort bort bort.... Det känns inte som om jag passar in i din perfekta värld, men på något sätt vill jag stanna där. Hur dåligt jag än kommer må, så jag vill bara stanna där. För det är den enda världen jag känner till och vill känna till. Jag är för osäker för att prova mig fram till nya saker, och jag känner ingen lust för det heller. För jag vet exakt hur det blir, ett snesteg och allt bara rasar igen. Och jag vet att det kommer göra det ändå, när som helst. Det krävs bara det där lilla, sen smälter jag bort som vanligt. Och tänker min egoistiska tanke, om och om igen. Men jag har inte levt på något annat sätt. Så det har blivit en vana.. Det kommer tydligen vara på det här viset tills det tar slut helt enkelt. > Jag har väl inge större väl än att acceptera det.

Fan, nu sätter sig ångesten sig som en snara runt halsen igen och det känns som om jag inte kan andas. Varför blir det alltid såhär.. Känns bara nu som om jag vill skita i allt och ta samma fega utväg som alla andra som inte orkar mer. Men vad vinner man på det? Mer än frihet.. Det har jag undrat länge, och det är knappast så att man kan prova. För det går inte att ångra sig, men ibland lockar tanken farligt mycket. Och jag kan inte räkna hur många gången jag har slagits med tanken på hur många det är som skulle bry sig överhuvudtaget eller bara känna att "jaha.." Jag har fått nog av den här osäkerheten och olojaliteten som samlar sig omkring mig. Tänk om allt bara kunde bli bra.. Vill verkligen tro på dig, men på något sätt kan jag inte. Jag har blivit riktigt sviken förut, och jag vill inte bli det igen. Hela kroppen vrider sig flera varv invändigt, jag vill gråta, slå och skrika. Men det löser ingenting heller. Magkänslan säger att jag inte ska tro på dig, men jag vill verkligen det.....

Vad var det jag alltid sagt? Ingenting är på riktigt. Och jag har fått bekräftat nu att det verkligen är så. Vilken jävla röta! Så trött på detta och så trött på det här livet. Är det verkligen värt att leva när man faller hela tiden? Har tröttnat på att resa mig upp, jag ligger kvar nu. Hellre att dom trycker ner mig när jag redan ligger istället för att bli sparkad på när jag engång rest mig. Livet är en hora, suger hårt och tar för mycket betalt. Jag önskar att jag hade ett liv som var värt att leva, men jag har inte det. Jag önskar att jag hade en livsglöd som fick mig att kliva upp varje morgon och tänka "fan jag mår bra" jag kan inte minnas sist jag faktiskt mådde sådär riktigt bra att man känner det i hela kroppen och att alla problem är bortblåsta med vinden. När är det min tur? Jag önskar att jag hade någon som var tillsammans med mig oavsett hur ledsen, ful och ärrig jag än var och kommer bli. Och någon som var med mig och verkligen tyckte om mig och som inte försöker ersätta mig med någon annan. Jag är jag! (och jag hatar varje milimeter av min kropp) Jag hatar mig själv för att jag vet att jag aldrig kommer bli den personen hos någon, jag är inte värd det ändå. Men alla människor har önskningar, det är min önskan... Samma tanke upprepar sig om och om igen, låt mig vara. När ska jag få resa mig riktigt, skaka av mig det gamla och börja om på nytt? Det Flåsar mig i nacken och hugger mig i ryggen. Det gör ont, och jag vill inte minnas. Men jag gör det ändå, jag minns fortfarande allt som fick mitt liv att rasa samman.

22.41:

Jag vet inte om jag agerade rätt överhuvudtaget. Men det känns helt värdelöst, och jag har precis insett. Nu har jag verkligen inget kvar.... Frågan är ju den om det är jag som är dum i huvet eller om det är en viss person som allting handlar om? Du är den enda som kan sätta mig i trans och få mig att vilja andas överhuvudtaget. Det var längesedan jag hade den känslan i kroppen och en människa i mitt liv som har den förmågan. Men som vanligt, så stötte jag bort det. Och nu är jag ensam igen..

Here comes the pain

Dagens Snabba

Humör: Nedstämd

Utseende: Mjukis byxor och tröja

Känsla: Arg

Sugen på: Inget

Dagens måste: Inget

Dagens sämsta: Allt

Längtar efter: Sommaren

Saknar: Kickan

Dagens faktum: Livet är en hora, suger hårt och tar för mkt betalt

Dagens låt: Timbaland - apologize (feat. one republic)

Jäkla skit. Jag är sjuk som jag aldrig brukar vara, och med min tur när jag engång blir sjuk så är jag riktigt sjuk och länge. Helt värdelöst. Drömde värsta drömmen i natt så jag vaknade med paniken i bröstet och frågade mig själv om det var sant. Så nu sitter jag här och är deprimerad över något jag har drömt, men det kändes så verkligt.. Om det ändå vore så att man inte kan drömma och tänka, då skulle livet vara mycket bättre. Det bara knyter sig i magen på mig, det känns som om något ska hända. Det får fan inte hända något mer nu, jag kommer inte orka. Hoppet är det sista som lämnar kroppen, så det är väl bara att rycka sig i kragen och låtsas som ingenting och hoppas att det inte händer något. Jag upprepar mig hela tiden, för att glömma allt som hänt. Det är helt otroligt hur verkligheten kan komma ikapp och fälla krokben och hugga dig i ryggen och sparka samtidigt som du ligger ner. Jag hatar verkligheten, den är elak..  Tanken av ett liv utan dig får mig att falla ner på knä.

Without you, there'd be no sun in my sky.
There would be no love in my life, there'd be no world left for me.
How do i live without you?

Lev hårt, dö ung och lämna ett vackert lik..
Det passar inte in nu egentligen, eftersom det som har hänt har faktiskt hänt. Men jag tycker det är bra sagt... Åter igen till mitt tråkiga liv, jag gör fan ingenting om dagarna. Jag sover, kliver upp, röker, borstar tänderna, tar mig en kopp kaffe och åker bil. Samma visa om och om igen, ge mig ett liv förfan. Var ut i helgen, med Sandra och Hälen. Kul som fan de, förutom att det hade gått en vecka i fredags och vi var ut och tände alla ljus som slocknat och borstade bort snön från alla blommor och brev. Jag kan inte förstå att det är sant, men under fredags natten kom jag på att du är faktiskt borta på riktigt. Jag började gråta och skaka, fan Christine.. Jag tänker på dig, sov så gott hjärtat! Inget kommer mer bli som förr..